Tack min kropp!

Förlåt, jag tar dig för given alltför ofta. Jag glömmer att säga till dig hur viktig du är. Du bär mig varje dag, du tar mig genom vardag och fest och ger mig alla intryck jag kan få. Du möjliggör de upplevelser jag vill ha och behöver och du kämpar mot baciller, virus och andra otäckingar. Men allra mest – du är med mig varje dag och utan dig vore jag inget. Så tack min kropp! Tack för att du är min kämpe, varje dag – livet ut!

Ögonlocken faller ihop gång på gång, det värker och ilar i ben och armar och det bultar i huvudet. Mitt i natten vaknade jag av en plötslig olustkänsla i hela kroppen. Jag tror att många av er känner igen den. Den där känslan som kommer i början av en magsjuka. Då man vet att det snart, snart, snart är dags att ligga dubbelvikt över toalettstolen och bara… ja, ni förstår. Nä, jag klarade mig inte undan den här gången. Två dygn feber och värk och avsky av blotta tanken på mat.

Det är när jag ligger där och känner hur febersömnen tar över som jag samtidigt känner den överväldigande tacksamheten över min fantastiska kropp. ”Tack för att du kämpar mot detta virus, tack för att du med alla medel vill göra mig frisk så snart som möjligt igen”. Jag har liksom inget att säga till om – det är kroppen som styr. Den bestämmer att nu behövs sömnen för nu ska det jobbas med antivirusprogram. Dagen innan åkte jag 13 kilometer skidor. Det var isande kallt. Vackert väder, men i trögt före och dåligt glid. Muskler, hjärta, lungor fick jobba och det sved lite av kyla längst ute i tårna. Inte sa jag något då. Om hur tacksam jag var alltså.

En kropp ska tåla så mycket. Rent fysiskt ska den stå pall för det mesta. Från att vi är små ska den klara att sättas på prov när vi lär oss att stå, gå, klättra, leka, spela fotboll. Den ska läka skrubbsår och blåmärken. Lära sig vad som gör ont och vad som är behagligt, vad som gör ont – men går över och därför är värt en chansning. Den ska lära sig små rörelser och stora rörelser och den ska göra dem bättre och bättre. Nu som vuxen ska den klara att sitta i timmar framför datorn, trots att det inte är det den bäst behöver. Den ska skydda mot kyla, värme, stress och andra yttre hot. Samtidigt ska den också klara sig igenom tuffa fysiska utmaningar och göra det på ett bra sätt. Annars är det lätt att bli besviken. ”Fy kroppen, dålig kropp – nog ska du väl orka bättre än så här?!”

Men kroppen ska tydligen också klara av att dömas. Dömas för att den är för stor, för liten, för tjock, för smal, för klen, för långsam, för ful. För mycket fel helt enkelt. Vi dömer vår egen kropp och vi dömer andras när vi egentligen borde hylla kroppen och säga: ”Tack, för att du är så himla snäll med mig, varje dag! Hädanefter ska jag vara snäll med dig. Jag ska tacka dig för att du bär mig, skyddar mig och hjälper mig att uppleva värden. Utan dig är jag inget!”

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras