Kroppshets?

Jag har precis sett första avsnittet av SVT’s nya programserie ”Kroppshets” där Mia Skäringer försöker utmana vår syn på kroppen som skönhetsobjekt och även hur vi själva ser på våra kroppar. Har du sett programmet? Vad tycker du; är kroppshets ett problem eller inte?

Jag tror att det är många av oss som just nu, tidigare i livet eller rent utav ”för alltid” har någon eller några issues med våra kroppar. Det finns kroppsdelar vi tycker mindre bra om. Ibland rent ut av skäms vi för hur vi ser ut och begränsar oss själva på grund av det. Ett sådant exempel är när vi väljer bort badhuset för att vi inte vill visa oss i badkläder för andra. För att vi skäms för hur vi ser ut. Eller vi väljer bort att köpa nya kläder för att vi tycker oss veta på förhand att vi kommer att se hemska ut i provhytten. Det är synd, verkligen synd.

Programmet ”Kroppshets” vill, tolkar jag det som, bidra till att vi får en mer postiv och accepterande syn på våra kroppar samt att normalisera olikheter; en kropp är en kropp men den kan ha många olika former. ”En serie om alla fucking jävla timmar vi lägger på kropp, mat och träning. Och hur vi ska kunna bli nöjda som vi är” – så står det i programpresentationen. Det är verkligen synd att träning ska uppfattas som så; något som bara är kopplat till utseendet. Samtidigt så vet jag att det är så det kan vara. Inte för alla, men för många. Träning är ett måste som du utför för att gå ner i vikt eller forma kroppen på annat sätt.

Jag önskar så mycket att vi kunde lyfta fram att kroppen i första hand handlar och funktion och upplevelse – inte utseende, och att träning i första hand borde handla om lust, glädje och hälsa. Det borde vara mer kopplat till inre välbefinnande än yttre show-off. Men ett inre välbefinnande ger kanske inte riktigt lika många likes som en tvättbräda när vi postar något på Instagram? Dags att ändra på det tycker jag!

Inte så vacker kanske, men väldigt glad och välmående efter träning 🙂

När jag var tonåring gick jag också omkring och hatade delar av mig själv och min kropp. Jag jämförde mig och önskade att jag såg ut si eller så. Lite mer som hon… eller hon… För mig ändrades synen på min egen kropp i rask takt när jag på allvar började träna. Det var då jag förstod att den faktiskt var en källa till glädje! Utseendet hamnade i bakgrunden och upplevelsen blev det primära. Jag blev för första gången stolt över min kropp för att den kunde en massa saker. Den kunde springa den där milen – uppför, nerför och på platten.

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras