Bryta ihop och komma igen, eller bryta ihop och gå hem?

Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig. Min förhoppning var att kunna köra ett riktigt bra och snabbt pass idag som skulle ge lite skön mental skjuts inför kommande träning. För visst är det lättare att tänka ”jag är stark”, ”jag är snabb”, ”jag springer lätt och bra”, när det går bra och man har flyt?! Men när det går sämre gäller det att hitta andra tankar som kan hjälpa en framåt: ”jag ska kämpa på, steg för steg”, ”denna motgång gör mig starkare mentalt”, ”jag ger inte upp fastän det är svårt”

Att sommaren har varit varm och på så sätt spetsat träningen kan vi väl alla vara överens om. I morse när jag skulle ut på mitt långpass hade det dessutom regnat massor (!!) under natten. Luftfuktigheten var hög och trots att temperaturen inte visade mer än 20 så kändes det lite som att springa i en ångbastu. Jag ville ändå göra ett försök på 3x5km i strax under maratontempo, allt enligt min plan. Jag gjorde ett liknande pass tidigare i våras och då var det förhållandevis lätt att hålla tempot, det gick till och med lite snabbare än tänkt. Idag var det helt omöjligt att hålla ens ett skapligt tempo, det kände jag redan tidigt i första femman. Jag bollade lite snabbt mina olika alternativ fram och tillbaka; springa klart mina intervaller men i ett betydligt lägre tempo? Strunta i resten av intervallerna och ta resten av långpasset i ett långsamt tempo? Springa hem och ta långpasset en annan dag? Efter några snabba förhandlingar med mig själv så bestämde jag mig för en kompromiss. En intervall till men delat på 2 (2×2,5 km) i hyfsat tempo och resten av passet som i ett långsamt tempo. Det blev ändå sjukt jobbigt. Jag funderar på om det hade varit bättre att vara fisk eftersom det kändes som att varje andetag innehöll mer vatten än luft. Jag längtade för en stund till kalla höstdagar med hög och klar luft.

Min systerson sa en gång att det var ”lika bra att bryta ihop och gå hem”, en variant av den klassiska bryta ihop och komma igen, som Per Elofsson sa en gång. Egentligen betyder de kanske lite samma sak? Att bryta ihop, bli arg eller förtvivlad för att sen gå hem, samla sig och ta nya tag.

1 kommentar
  1. Hej Sigrid!

    Träning, disciplin, fysisk och mental prestation, i-ett-med-naturen, frisk luft, rutinavbrott, egentid – det är sannerligen mycket som erbjuds när vi lämnar farstun iklädd ”presterar-skor” en tidig morgon. En timme senare ska vi hantera alla hormoner som utsöndrats, vår tillfredsställelse eller frustration och återhämtning;).

    När vi börjar applicera långsiktiga och kortsiktiga mål, tidtagning, pulsmätning etc har vi bestämt att utvärderingen kommer att bli en benchmark mot tidigare prestationer och/eller förväntan. Om kroppen bestämt sig för att inte vara på topp kommer prestationen att bli relativt dålig. Även om jag är helt slutkörd.

    På jobbet i fredags var alla informerade på förhand om hur var och en skulle bidra i projektet. Men i min mångkulturella miljö kom färre än hälften förberedda och några informerade om att de hade bestämt att de skulle göra något annat just den tiden som vårt projekt skulle samarbeta. Alla var på väg att splittras när jag stod och sög på den tanken; ska jag bryta ihop och komma igen nu eller ska jag bryta ihop och åka härifrån? Jag bestämde snabbt att eftersom vi alla är samlade så behöver jag bara vara dynamisk och justera målet. Alla vet vad projektet ska leverera så vi identifierade hur vi skulle ta ett gemensamt steg framåt i rätt riktning. Här och nu.

    Det är fullt begripligt om mitt budskap inte gått fram, men nu kommer knorren. I livets hårda skola har jag lärt mig att jag jag är mer produktiv om jag kan mäta delresultaten fram till den stora tävlingen, eller lanseringen som det handlade om på jobbet. Det viktiga som jag lärt mig relativt nyligen är att delmålet sätter jag samtidigt som jag knyter löparskorna, samtidigt som jag ser i vilket skick projektmedlemmarna är. Det bär mig emot för jag har brutit ner projektet i teoretiska delmål, allt förberett i Excel. Förutom att där tas ingen hänsyn till hur vi kommer att må när det är dags eller hur vädret kommer att vara. Numera trivs jag med att öppna ytterdörren och fundera på hur högt jag kan spänna bågen. Mitt projektteam producerar mer för att de tyngs inte av dåliga bortförklaringar som det ser att jag ogillar.

    Ofta leder ”bryta ihop” till frustration och en del annat som inte är konstruktivt. Så det har jag minimerat i mitt liv. Men jag tror på konceptet ”bryta ihop” som mekanism för att rycka upp mig. För att jag ska inse att jag kan så mycket mer. Men det får inte leda till att ”jag går hem” och ger upp. För mig ska det leda till att jag ”kommer igen”. Skruvar lite på förutsättningarna och kastar mig utför stupet igen, Ruset av tillfredsställelse när jag har genomfört löpningen eller projektmötet sitter kvar i mitt DNA 4EVER.

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras