38695

Helt plötsligt är den över. Rädslan för intervallerna. För denna gång i alla fall. Den kommer med jämna mellanrum och ställer till det i min träning. Det är som att jag blir helt blockerad ibland och bara inte KAN springa snabbt och hårt. Jag blir för rädd för smärtan och obehaget. Men också rädd för att bli besviken. Besviken på mig själv för att jag inte får till det. 

Det är väl alltid med mer eller mindre olust som de riktigt tuffa intervallpassen avklaras. Jag vet ju liksom att poängen med dem är att anstränga sig på en nivå som ligger under det bekväma. Att det är just i den känslan som de behöver genomföras för att ge effekt. Men de flesta pass brukar det ändå kännas okej, i alla fall när uppvärmingen är gjord och den första intervallen avklarad. Men så finns det perioder som nu, när det inte ”bara” är huvudet som måste övertalas, utan det liksom har satt sig i kroppen. Det är mer än bara den vanliga mänskliga latheten som talar. Jag har haft en tung period där jag har fått slita hårt för att springa i ett tempo som vanligtvis är ”tufft men kontrollerat”. Det är störigt och det sätter sig i psyket. Så pass att det skapas en riktig rädsla för att springa snabbt, för att känna hård ansträngning. Ja, alltså för att spinga intervaller.

Jag vet att vägen från rädsla är att utmana sin rädsla. Att ta tjuren vid hornen och göra precis det som jag är rädd för, trots att jag är rädd.

Idag var planen att köra ett pass 200-meternsintervaller (3-4x5x200). Uppvärmningen gav inga svar på hur passet skulle kännas så det var bara till att ge sig iväg och köra. Fokuset var att köra jämnt, snabbt men kontrollerat. För att komma över rädslan så var planen att hellre gå på en lite lägre nivå än att gå för hårt. Jag fick slita mig igenom de första, både mer kropp och knopp. Men sen! Shit! Allt bara släppte och jag kunde springa så bra! Jag kände glädje och flyt. Jag kunde till och med avsluta med lite extra tryck i den fem sista intervallerna.

Nu är det som att ha sprängt en vägg! Både fysiskt och mentalt känner jag att tempot, viljan och lusten att anstränga sig finns igen. Och det är då jag gillar löpningen som bäst. När jag jobbar och sliter och får belöning i form av endorfiner

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras