Fredag eftermiddag och jag hämtar sonen på fritids. Drygt sex år gammal och sedan ett halvt år stolt medlem i förskoleklassen. Vi lämnar vår son varje dag till en fin och bra skola med engagerade pedagoger, föräldrar som vill sina barns väl och mysiga barn och elever.
Fredag eftermiddag och jag hämtar sonen på fritids. Drygt sex år gammal och sedan ett halvt år stolt medlem i förskoleklassen. Vi lämnar vår son varje dag till en fin och bra skola med engagerade pedagoger, föräldrar som vill sina barns väl och mysiga barn och elever.
Jag måste beundra dem alla, och inte minst då barnen i förskoleklassen. En hel bunt med småttingar (för man är inte stor när man är sex år gammal) som samlats under samma tak, i samma klassrum, och som kommer från närmare 10 olika förskolor och ännu fler olika förskoleavdelningar. De jobbar och försöker dagarna i ända; Att få relationerna med både klasskompisar, äldre elever och vuxna att fungera, att lyssna och förstå, att göra som någon vuxen bestämt och samtidigt behålla sitt egna initiativ. Nya lekar på skolgården. Får man vara med? Gör man rätt? Nyfikenheten – vad händer där borta? Vem säger vad? Många röster hörs under en dag, många andra ljud också. Det är tårar, skratt, oro, glädje och ilska – allt under en dag. En ständig ström av intryck och sällan lugnt och stilla.
På vår sons skola är man mycket i rörelse och mycket ute. Jag tror verkligen på det. Ut med barnen! Inomhus miljön blir lättare stökig, både ljudmässigt och på andra sätt. Men trots detta; hur trött kan inte en sexåring bli på en skoldag med fritids efter. En trött sexåring och en trött mamma. Vi promenerar vår väg hem från skolan och i vart fall jag känner mig rätt initiativlös. Det har varit en del på mitt jobb också, även om jag har fördelen att kunna dra mig undan, stänga dörren när jag ska ringa, skriva eller koncentrera mig på annat sätt. Jag kan gå på toa när jag vill, eller bara gå en vända i korridoren. Jag kan till och med gå iväg en stund mitt på dagen. Lämna allt för en stund. Jag kan blunda och andas, om så bara ett par minuter utan att någon undrar vad jag håller på med. Kan man det som barn i en skola? Finns utrymmet att koppla av?
Jag tror inte barn behöver den stillasittande vilan särskilt mycket. När de kommer från skola, förskola eller fritids, eller vad det nu kan vara, är det – trots utelek och eventuell idrottslektion, inte kroppen som behöver den främsta vilan. Det är knoppen. Det är stillheten för ögon och öron som behövs. Färre intryck helt enkelt. En del av det som barnen gör på fritiden handlar också om många intensiva och ganska hetsiga intryck. Många nya filmer (speciellt tecknade) är väldigt forcerade och intensiva, precis som en del TV- och dataspel.
Ibland är det svårt som förälder, för man orkar helt enkelt inte. Man är trött! Hur ska man orka engagera barnen när man själv är den första att längta efter att slappa i soffan? Det är lättsamt när barnen sitter med paddan för då blir det lugn och ro. Ja, kanske lugn och ro för oss vuxna, men för barnen då? Tänk om det trots allt inte behövs så mycket? En stund ute i pulkabacken, eller en fotboll på en plan, eller bygg en koja – inne eller ute. Kanske går det att byta spelandet mot en stunds gemensamt pyssel eller att läsa en bok tillsammans?
Hur kopplar du av tillsammans med dina barn?