Hallå Sverige, hallå världen! Vi har ett problem! Barn och ungdomar rör sig alldeles för lite! De är alldeles för stillasittande! Samtidigt visar forskning att pulshöjande aktivitet har positiv påverkan på både inlärning och såväl fysisk- som psykisk hälsa! Kom igen nu alla vuxna, nu behöver vi hjälpas åt att hjälpa barnen att bli mer aktiva!
Hallå Sverige, hallå världen! Vi har ett problem! Barn och ungdomar rör sig alldeles för lite! De är alldeles för stillasittande! Samtidigt visar forskning att pulshöjande aktivitet har positiv påverkan på både inlärning och såväl fysisk- som psykisk hälsa! Kom igen nu alla vuxna, nu behöver vi hjälpas åt att hjälpa barnen att bli mer aktiva!
Det här är mina personliga tankar om barn, idrott och rörelse.
Barn behöver röra på sig – precis som vuxna. Den stora skillnaden mellan barn och vuxna är dock just att de är barn. Barn kan inte ta fullt ut ansvar för sitt liv och sin hälsa utan de behöver vuxna som stöd och guidning för att veta vad som är bra för dem. De behöver en vuxenvärld som stöttar, hjälper, motiverar. Som sätter gränser och som kan hjälpa till att skilja mellan behov och önskemål. Det man behöver är ju inte alltid samma som det man vill och önskar, eller hur?!
Vi tänker oss ofta barn som rörliga av sig själva, enbart på grund av de faktum att de är barn; att de hoppar, klättrar, springer som något helt naturligt. Så är det nog om förutsättningarna finns, men de finns inte alltid vilket skapar barn som hellre sitter stilla än rör på sig. Vi som vuxna har ett ansvar att fixa dessa förutsättningar. Det innebär till exempel att vi behöver sätta gränser för stillasittande samtidigt som vi öppnar upp för fysisk aktivitet. Fysisk aktivitet kan vara många olika saker, allt från spontana lekar till organiserat idrottande.
Jag tror inte att vi nödvändigtvis behöver pusha barn till organiserade idrottsaktiviteter. Missförstå mig inte. Jag är verkligen en missionär när det gäller fysisk aktivitet, men den behöver nödvändigtvis inte ske i den organiserade formen av att till exempel spela i fotbollslag, gå i dansgrupp, gymnastikgrupp eller spela hockey med den lokala klubben. Det finns naturligtvis fördelar med organiserad idrott: det blir av för det är en fast tid, det finns förutsättningar för nya relationer (både till andra barn och vuxna), om barnet hittar en idrott som det gillar finns möjligheten att ”hänga kvar” högre upp i åldern – kanske livet ut, barnet kan prova nya aktiviteter som inte ”finns” i familjen… osv. Men, organiserat idrottande är inte ensamt svaret på hur vi får barn och unga att röra sig tillräckligt.
Du som förälder är minst lika viktig som idrottsklubben: Du är en förebild och kan visa på glädjen och självklarheten i rörelse, aktivitet och vardagsmotion. Det är du som kan inspirera till fysisk aktivitet på olika arenor, vare sig det handlar om att spela basket i klubben eller basket på gatan, klättra i träd, springa, hoppa hage, vandra i skogen, ta cykeln till skolan/jobbet osv. Och här tror jag verkligen på att pusha barnen. Barn har också en inbyggd lathet. Min son frågar då och då om jag inte kan hämta honom med bil efter fritids. Vi har ungefär fem minuters promenadväg hem… Vissa dagar skulle han kunna titta på Barnkanalen en mindre evighet om inte jag eller hans pappa säger till honom att det är dags att stänga av. Trots det gillar han idrott och rörelse. Han spelar fotboll, cyklar, kör kick-bike, springer, hoppar, klättrar… Men om vi inte hjälpte honom att få förutsättningarna skulle stillasittandet kunna bli mycket större och den fysiska aktiviteten betydligt mindre.
Vi bor i lägenhet och kan inte så lätt bara öppna dörren och kliva ut i en djungel av klippor och klätterträd. Vi (två vuxna i familjen) behöver själva se till att vara aktiva för att erbjuda vår son aktivitet. Vi prioriterar det. Även om det känns tröttsamt och drygt en vanlig vardag efter skola och jobb; vi cyklar, vi spelar fotboll, vi tar på oss regnkläderna och drar ut till skateboardrampen. Inte först och främst för vår egen skull, men för vår sons skull. Vi har öppna dörrar mellan samtliga av våra rum och utnyttjar detta till att leka ”tagen”. Många varv har nötts i vår lägenhet – det har varit kul och bra för oss alla i familjen.
Vissa barn har lättare att hitta till rörelse och behöver mindre stöd av vuxna, medan andra har svårare och behöver mer stöd. Som så ofta är lite rörelse bättre än ingen och ordspråket ”många bäckar små…” gäller verkligen här. Har rimliga förväntningar på ditt barn och börja i det lilla. Fokusera på det som barnet gillar och hjälp till att utvidga dessa möjligheter. Ibland kan det hända att du behöver töja på vad du själv känner är bekvämt. Kanske behöver du delta aktivt för att ditt barn ska våga? Kanske behöver du visa att det går att så en kullerbytta på gräsmattan fast man inte är bra på det? Kanske är det du som behöver sätta igång dansen i vardagsrummet för att det ska bli av?
Jamen vila då? Behöver barn inte vila? Jo, barn behöver självklart vila. Men jag tror att barn i dag sällan behöver vila från fysiska aktiviteter. De behöver snarare vila från skärmar, påfrestande och stressiga miljöer med många häftiga intryck. Huvudet behöver mer vila och kroppen behöver mer rörelser – det tror jag i vart fall!
Vad har du för tankar om barn och fysisk aktivitet? Tips? Idéer?
