Stockholm marathon har nyss avverkats och många känner sig, med all rätt, nöjda efter ett väl genomfört lopp. Grattis – så BRA ni är! Några känner sig säkert extra nöjda, kanske för att de klarade distansen för första gången, kanske för att det blev ett nytt personbästa, kanske för att det bara var ett härligt lopp. Sedan finns det säkert även de som känner sig besvikna.
Stockholm marathon har nyss avverkats och många känner sig, med all rätt, nöjda efter ett väl genomfört lopp. Grattis – så BRA ni är! Några känner sig säkert extra nöjda, kanske för att de klarade distansen för första gången, kanske för att det blev ett nytt personbästa, kanske för att det bara var ett härligt lopp. Sedan finns det säkert även de som känner sig besvikna.
Kanske känner några besvikelse över att inte klarat sin målsättning? Kanske nåddes inte tidsmålet, eller så blev utmaningen alldeles för tuff för dagen? För mig är det första gången på många år som jag inte springer Stockholm marathon. Min skada (plantar fasciit) satte stopp för dessa planer i år och det har också varit en slags besvikelse. Men som tur är kan jag ändå sedan några veckor tillbaka springa, och jag kan springa hårt och jag kan springa långt.
Och jag känner mig grymt stark!
Just nu pågår min egen utmaning till mig själv – att vidga min ”box”, töja på gränserna. Det innebär bland annat att jag prövar att tävla lite mer och att göra det utan resultatfokus. Bara ”starta och se”. Våga lita på kroppen och vad den klarar. Först ut var stadsstafetten förra veckan, som var grymt kul med sina 3 (jobbiga) kilometer.
I torsdags sprang jag 10 kilometer i loppet ”Spring en mil – vinn en bil”. Ett normalt sett lättsprungen bana, men i år med grym motvind sista tre kilometrarna. Jag var lite nervös innan start, men hjälpte mig själv till ett bra fokus genom att tänka att ”målet är att ha kul”. Det blev mitt mantra och därmed även min känsla under loppet. Det var kul! Jag försökte hitta att bara lita på kroppen och inte titta så mycket på klockan.
”Go with the flow”, sa jag till mig själv; Låt kroppen styra, pusha inte förmycket, utan följ bara det som känns rätt. Jag kände mig stark! Jag kände mig lätt och snabb! Jag blev nöjd efteråt och ska vi säga något om tiden så var den helt okej den med.
Idag bestämde jag att ställa upp i ett litet trail-lopp (Tandsbytrail) som arrangerades av Tandsbyn IF. Trail är inte min hemmaplan. Jag är ganska snubblig och feg i terrängen, så här blev det också något att ”våga”. Det var 25 startande damer på 10 km, så det var en ganska liten tävling och därmed större risk att… ja, typ komma sist. Men någon ska ju komma sist – ja jag vet, så är det alltid. Men helst inte jag…
Jag bestämde mig för att helt enkelt bara fokusera på mig själv, naturen och känslan i kroppen. Jag hade med mig mina hjälpsamma tankar från torsdagen och känslorna stark, snabb och lätt. Jag lät benen och fötterna bara göra sitt jobb och valde att le. Sträva efter glädje och glädjen kommer! Och med glädjen kommer kraft! Återigen tänkte jag: ”Sigrid, go with the flow – känn hur kroppen vill springa och följ med”.
Loppet var väldigt fint och samtidigt lite tekniskt utmanande för en asfaltsråtta som jag och vädret var perfekt för löpning. Jag kom i mål med glädje över min kropp som ser till att jag får vara med om så bra och roliga saker.
Tack kroppen för att du tar mig 10 kilometer terräng! Enligt resultatlistan kom jag dessutom tvåa i min klass, så det gav extra krydda till glädjegrytan.
Just nu känner jag mig stark, snabb och uthållig som bara den! Den känslan kan ingen ta ifrån mig! Om jag skulle mäta mig mot någon annan och jämföra kanske det går att säga att han eller hon minsann är mycket snabbare eller starkare eller orkar längre distans. Men känslan är min! Och ju mer jag kan låta dessa känslor växa, desto mer hjälpsamma blir de.
Känn dig stark – och du är stark! Känn sig snabb – och du är snabb!
Säg det till dig själv. Högt!