I lördags sprang jag min sista löpartävling för säsongen; Lillsjön marathon. En tävling på hemmaplan som jag haft i min planering sedan i våras. I år har ju fokus på just marathon blivit lite si och så med tanke på min fotskada. Långpassen har inte alls funnits med i samma utsträckning som tidigare år och jag ska inte sticka under stol med att det märktes…
I lördags sprang jag min sista löpartävling för säsongen; Lillsjön marathon. En tävling på hemmaplan som jag haft i min planering sedan i våras. I år har ju fokus på just marathon blivit lite si och så med tanke på min fotskada. Långpassen har inte alls funnits med i samma utsträckning som tidigare år och jag ska inte sticka under stol med att det märktes…
Veckan inför tävlingen har varit helt okej och balanserad utifrån belastningssypunkt. Jag drog redan förra veckan ner på träningsmängden och denna vecka tog jag några kortare och lättare pass. Lite tepoökningar för att känna på kroppen och ”tagga till”. Det brukar funka för mig att göra så. Jag har haft det bra på jobbet så förberedelserna var i stort sett enligt plan. På tävlingsdagens morgon klev jag upp i god tid för att hinna äta frukost. Jag vill gärna ha åtminstone tre timmar mellan frukost och start så att jag hinner ”få undan” lite mat i systemet och inte riskera något magproblem. Jag kände mig inte riktigt sugen och taggad inför tävlingen, inte som det brukar kännas när det är optimalt. När det sedan började bli dags promenerade jag iväg till bussen som jag kollat in att jag kunde åka. Plötsligt på vägen hållplatsen började jag känna smärta i min vänstra fot. Hm, konstigt! Det är den högra som jag har varit skadad i… Aj då, inte bra. Tankarna började komma: ”Kanske ska jag strunta i tävlingen och springa ett långpass i skogen istället…? Det är väl ändå skönare? Tänk om det blir något med den här foten också…”. Men trots allt klev jag på bussen och åkte iväg.
Väl på plats träffade jag flera vänner och bekanta. Det är ju det som är så kul med löpning och speciellt de mindre tävlingarna på hemmaplan; det är så många som man lär känna och som man kan snacka löpning med! Jag bestämde mig för att gå på känsla under loppet och bara ”go with the flow” – skulle det kännas lätt och gå snabbt så fick det gör det så länge som det gick och om det senare skulle kännas på ett annat sätt, ja då fick det väl bli så då.
Loppet började med en prolog och gick därefter på en varvslinga på ca 2,5 km runt Lillsjön vilket betydde 16 fulla varv =marathon. Jag och en annan medtävlare hamnade ganska snart i samma tempo och vi följdes åt till ungefär 21 km då jag började tappa mer och mer. Jag kände mig egentligen rätt start och konditionsmässigt hade jag det lättlöpt, men utifrån att jag har så lite långpass i mig nu så orkade jag inte hålla hela vägen. Det var bekvämt att dra ner på tempot så jag valde att göra så. Säkert hade jag kunna pressa mig lite mer, men jag ville inte det helt enkelt. Jag gick i mål på tiden 3.38 och det är ju 10 min sämre än mitt p.b så… Men jag var hur som helst snabbaste dam och det är ju alltid kul att vinna 🙂
Nu är det i alla fall dags att ta tag i uppbyggnadsperioden på allvar och jag är jättesugen på det. Jag gillar att utvärdera min träning och planera för kommande säsong. Se över mina svagheter och styrkor och jobba vidare med dessa på ett strukturerat sätt. Jag tror att det är viktigt att någon gång under året, och för mig passar det bäst just nu under hösten, att ta en paus och ställa undan kraven, backa hem, utvärdera och ta nytag.
Först av allt kommer jag att ta en vecka då det blir minimalt med fokus på löpning; jag tänker träna en massa annat. Går på roliga pass och gå in i ”styrke-grottandet” – för träna styrka det behöver jag verkligen! Nästa helg är det dessutom möjligt att göra skidpremiär här i Östersund eftersom de öppnar konstsnöspåret då. Inte säkert att jag åker, men kanske. Den löpning som ändå blir (för jag kan inte hålla mig borta!) blir med fokus på njutning och upplevelse.
