”What if it works?!” Som jag skrev om i tidigare inlägg så försöker jag ändra mitt ”mindset” till att bli mer öppet för möjligheter och att våga ta chanser (risker???). Jag vill göra det i olika sammanhang för att lära känna, och även utvidga min box – utmana och tänja på mina gränser. Jag tror nämligen att det är utvecklande för mig. Men, det är inte alltid bekvämt, för det är ju som oftast skönast att göra det jag är van vid…
”What if it works?!” Som jag skrev om i tidigare inlägg så försöker jag ändra mitt ”mindset” till att bli mer öppet för möjligheter och att våga ta chanser (risker???). Jag vill göra det i olika sammanhang för att lära känna, och även utvidga min box – utmana och tänja på mina gränser. Jag tror nämligen att det är utvecklande för mig. Men, det är inte alltid bekvämt, för det är ju som oftast skönast att göra det jag är van vid…
Att tävla
Jag springer en del tävlingar varje år. Det är ofta med en blandning av glädje, lust och SKRÄCK!! Ju närmare tävlingen jag kommer desto mer av det senare. Det händer att jag känner mig så nervös så att det nästan blir outhärdligt på tävlingsdagen och minuterna innan starten går. Det har hänt att jag velat strunta i tävlingen helt och hållet, bara åka hem och springa för mig själv i skogen i stället.
Jag försöker förstå vad det är som händer varför jag blir så nervös, men jag kan inte hitta kärnan i det hela. Men en sak som jag tror har betydelse är att jag ofta tänker att jag behöver vara så förberedd, liksom ”klar” inför tävlingar; jag ska vara i form och kunna prestera bra utifrån mina förutsättningar. Det är så klart rätt tänkt när det gäller de stora tävlingarna och de som är årets huvudfokus, men ibland bidrar det snarare till mer oro och negativa känslor än något positivt.
Igår sprang jag Stadsstafetten i Östersund i ett damlag från Brunlfo IF. När racet planerades var jag med som en medlem i laget, sen blev jag skadad och lämnade min plats. För någon vecka sedan fick jag möjligheten att hoppa in igen eftersom en annan tjej var skadad. Stadsstafetten är 3 km/sträcka och helt annorlunda än vad jag annars springer i tävlingssammanhang. För mig är det längre distanser som prioriteras. Utifrån min tidigare skada var jag också osäker på vad jag kunde förvänta av mig själv.
Nervöst? JA!! JÄTTENERVÖST! Jag försökte peppa mig själv med att tänka ”nu ska jag bara springa och ha kul!” och ”Go with the flow – se vad som händer och vad kroppen gör för dig idag!”. Att ge sig iväg efter växling var som att göra en djupdykning ner i okänt vatten och bara låta det hända….
Och det gick bra!
Det sägs att man ska vara lite nervös inför tävlingar. Jag vet inte jag… Jag tror att det beror på vem man är och ”hur” man är. För mig verkar det funka bättre, och framför allt kännas bättre om jag är fokuserad och avspänd. Jag behöver ingen extra taggning i form av nervositet och det bästa sättet för mig att bli mer avspänd i tävlingssammanhang är att tävla mer och framför allt att göra det med mer nyfikenhet istället för förväntningar: ”Undrar hur det kommer att kännas idag? Vad kan den här tävlingen ge?”
När jag tänker tillbaka så har de tävlingar då jag faktiskt ställt upp med lägre, eller till och med inga förväntningar på mig själv varit de som jag antingen lyckats bäst med rent resultatmässigt, eller känt mig mest nöjd med utifrån lust och glädje. Det ena är egentligen inte bättre än det andra, det är bara två olika sätt att mäta framgång (resultat eller känsla). Så vad jag kan lära av det är att: ”Bara spring och ha kul!” och att jag behöver ha tillit. Tillit till mig själv och till kroppen – att den gör det den ska, det jag har tränat för, och tillit till att oavsett resultatet så går livet vidare.
Så:
– Fler tävlingar – Våga ”dyka i”
– Mer nyfikenhet Undrar hur det kommer att kännas idag? Vad kan den här tävlingen ge?
– Mer tillit till mig själv och min kropp –What if it works, istället för what if it doesn’t work
Något jag vill prova under året är även att tävla utan klocka – att gå på känn. Resultatet eller tiden kommer jag förmodligen ändå få veta i efterhand. Känslan är min egen och den kan bara jag utvärdera!