För ungefär ett år sedan var jag på väg mot mitt livs hittills största krasch. Jag hade inte riktigt pejl på att jag låg så nära gränsen. Jag hade en tuff period på jobbet med ”många bollar i luften”, högt ställda krav – både från mig själv och andra, intensiva arbetsdagar med många idéer i huvudet. Lägg till det även en satsning inför ett antal olika lopp, aktiva familjedagar, vardagslivets olika prövningar mm.
För ungefär ett år sedan var jag på väg mot mitt livs hittills största krasch. Jag hade inte riktigt pejl på att jag låg så nära gränsen. Jag hade en tuff period på jobbet med ”många bollar i luften”, högt ställda krav – både från mig själv och andra, intensiva arbetsdagar med många idéer i huvudet. Lägg till det även en satsning inför ett antal olika lopp, aktiva familjedagar, vardagslivets olika prövningar mm. Jag kämpade på och tänkte att ”snart kommer semestern – då får jag vila”. Sedan gick det som det gick och du kan läsa mer om det i ett
Det är nyttigt att blicka tillbaka, för det här året är på inget sätt som det förra. Och precis när jag skriver det så undrar jag vad som egentligen är skillnaden. För mycket är ju sig likt också. Jag jobbar visserligen i ett annat tempo nu, men det finns fortfarande många saker på min ”att-göra-lista”, jag har många idéer, tränar (försöker dessutom bli helt återställd efter en skada), är ideellt engagerad i barnidrott, och vardagslivet är sig likt med både toppar och dalar.
Den stora skillnaden sitter i hur jag uppfattar min tillvaro, hur jag tar mig an den, men också hur jag prioriterar mig själv och mina behov på ett annat sätt. Att jag vet med hela min varelse att det jag gör och den jag är – det är good enough och därmed är jag värd att få mina behov tillgodosedda. Även om jag stävar efter att göra bra och bättre (till och med bäst!), finns vilsamheten i att jag duger, oavsett resultatet. Den insikten och dessa känslor har inte kommit av sig själva; jag har jobbat för dem och jag tror att jag kommer att behöva göra det under mitt fortsatta liv. Det handlar om att ändra beteenden och tankesätt. Inte lätt, men det går.
Jag vågar chansa mer! Att ta en chans (eller om vi vill kalla det risk) innebär att det inte går att veta på förhand om det kommer att funka eller inte, om det kommer att bli bra eller inte. Det innebär att släppa kontrollen och låta chansen verkligen vara en chansning. Jag har upptäckt att det är väldigt skönt och det minskar stress och oro. Eftersom jag inte kan veta resultatet av chansningen är det bara att testa och se. Det behöver inte alltid vara förberett in i minsta detalj, det behöver inte alltid vara med sikte på att resultatet ska bli det bästa vid första försöket. Det går att göra något för att lära av det. Det är när vi lär som vi successivt kan lyckas. Tidigare var jag mer fokuserad på att visa upp det lyckade resultatet i första steget. Med ett sådant förhållningssätt kan man missa många tillfällen att faktiskt lyckas, eftersom det leder till att man sällan ens försöker!
Att lära sig cykla är ett bra exempel. Det kräver att vi vågar testa, chansa, ramla, prova igen. Vi kan inte lära oss förrän vi testar och rätt som det är så kan vi!