Jag sitter här söndag den 9 april. En vanlig söndag i mitt liv. Ingen särskilt är planerat, inget särskilt har hänt. Frukosten var den gamla vanliga, kaffet likaså. Som vanligt är det lite småstökigt hemma och det ligger oavslutade projekt här och där. Inte ens vädret är särskilt märkvärdigt idag.
Jag sitter här söndag den 9 april. En vanlig söndag i mitt liv. Ingen särskilt är planerat, inget särskilt har hänt. Frukosten var den gamla vanliga, kaffet likaså. Som vanligt är det lite småstökigt hemma och det ligger oavslutade projekt här och där. Inte ens vädret är särskilt märkvärdigt idag.
Mitt bland allt det vanliga drar mina tankar i väg till den senaste veckans fruktansvärda händelser; Fredagens terrordåd i Stockholm och bussen med skolungdomar som, knappt en vecka tidigare, välte utanför Sveg. Två fruktansvärda händelser som har satt stora spår, inte minst för de som var nära; fysiskt och känslomässigt. Två olika händelser men med den gemensamma nämnaren att de så brutalt förändrade livet för många människor. Ofattbart!!
Lyckan är flyktig och livet är sårbart. Det är en del av villkoren av att leva. Vi kan inte komma runt det. Vi vet inte säkert vad som väntar oss i morgon, nästa dag eller ens om en timme. Det kan ske mirakel och de mest underbara saker, men det kan också ske svåra och hemska saker. Sådant vi inte kan påverka eller förbereda oss på.
Tänk om vi kunde bli lite, lite bättre på att stanna upp och känna in det positiva som finns runt om oss varje dag. De där små kornen av glädje och tacksamhet. De små, enkla sakerna. Jag tror att det är bra om vi lyckas med det. Att känna tacksamhet över det vi har. Att njuta lite mer. Att vara nöjd. Att känna att det vi har duger. Ofta är vi på väg någon annanstans, kanske både med kroppen och i tanken. Vi är inte fullt närvarande och då kan vi heller inte ta in alla bra saker som finns, varje dag, varje stund.
Vi jagar ofta upplevelser, saker att göra, ”guldkanten”. Vi vill unna oss. Det är härligt att kunna göra det, och ibland är det just vad vi behöver. Men om guldkanten ska bli en guldkant behöver det finnas något att sätta guldkanten på. Vi behöver bli bättre på att uppleva ”vardagslyckan” och känna oss tillfreds i enkelheten; Att vi får äta när vi är hungriga, somna när vi är trötta, andas in frisk luft, se en solnedgång, känna dofterna av vårmorgon, lyssna till en fågel som kvittrar. Att vi har en kropp och att den klarar av så mycket! Att inget av det vi har ska tas förgivet.
Några saker som jag har stannat upp och känt tacksamhet för hittills idag:
– Att jag finns – just nu!
– Morgonljuset. Det är vår!
– Första kaffekoppen
– En varm liten hand mot min kind
– En skön promenad
– Två barn som hade kul på en fotbollsplan
– Att jag kan strunta i disken idag. Jag är vuxen och väljer själv!
– Tänkte på några av mina fina vänner – ni är fina!
Ta en minut, se dig om. Vad finns det just nu – här och nu – som du kan känna glädje/tacksamhet över eller se som positivt?